Steven Spielbergs Saving Private Ryan från 1998 är en kraftfull film som lämnar bestående intryck och ställer relevanta frågor. Genom sin skickliga kameralins berättar Spielberg en krigshistoria som är både brutal och realistisk skildring och särskilt tydlig i filmens inledande landstigningsscener.
Det är landstigningen i Normandie 1944 och Dagen D som återges på ett sätt som visar soldaternas omtumlande och skräckfyllda upplevelser. Ljudet är öronbedövande och luften är tung av den ruttna lukten av blod, död och lera. Den trettio minuter långa scenen är till brädden fylld av flygande kulor, sprutande blod och soldater som sprängs i luften. Dessa scener lämnar ingen oberörd och slår an tonen för resten av filmen. Redan i inledningsskedet ifrågasätter publiken meningen med krig överhuvudtaget.
Dessa rent existentiella frågor fortsätter att dyka upp i takt med att handlingen och syftet ger sig till känna. Filmen handlar om en mindre grupp soldater som sänds ut på ett fruktlöst och propagandastyrt uppdrag att rädda menige Ryan. Tom Hanks spelar huvudrollen som kapten John Miller och han gör en mycket trovärdig insats. Armén har nämligen lovat en stackars sorgtyngd moder att föra hem James Francis Ryan levande då kriget redan skördat hans tre bröders liv. Mannarna vet att uppdraget också går ut på att höja moralen på hemfronten och skapa någon sorts mening i krigets meningslöshet.
Filmens fördelar är helt klart den realistiska och ytterst närvarande skildringen av krigets hemska fasor. Som åskådare kan man inte riktigt värja sig utan man känner sig väldigt berörd, lite äcklad och framför allt skärrad. Detta är ingen typisk krigsfilm med muskelspända hjältar som vinner utan något egentligt motstånd utan det är en film som försöker skildra en historisk händelse på ett sätt som ifrågasätter dess mening. Man kan dock tycka att en del scener är på tok för långa och det tar ett bra tag innan själva handlingen kommer igång. Filmen spenderar lite väl lång tid med att fokusera på sprängda och skjutna soldater.
Vänskapen som växer fram mellan soldaterna under uppdragets gång är dock fantastisk och inte heller den lämnar publiken oberörd. Det är som om filmen vill visa att soldater i krig är inte bara brickor utan människor med olika åsikter och känslor och som alla har ett liv de vill återvända till. Filmen lyckas på ett väldigt påtagligt sätt förmedla hur brutalt och fruktansvärt meningslöst krig är. Soldaternas öden berör och filmen lockar fram en del tårar. Samtidigt har den dock lämnat plats för den vanliga amerikanska patriotismen, även om den fått mindre utrymme än brukligt i krigsfilmer. Tom Hanks är dock det perfekta valet i rollen som kapten då han verkligen förmänskligar den råbarkade soldaten med sin ärliga uppsyn och händerna som darrar när han håller fickpluntan mitt i kulregnet. Plikten övervinner skräcken och skräcken får ett ansikte.
){kind=link}